Utan någon som helst misstanke, åkte jag
som vanligt hem med tåget från Eskilstuna. En sån där helt
vanlig dag. Regnet hängde dessutom i luften, så jag såg
fram emot att bara åka hem och slappa framför tv:n. Vid middagsbordet
undrar Henrik om vi inte kan åka förbi huset. Eftersom mannen
har lite svårt att föreställa sig hur saker kommer att
se ut, hade jag lovat att i Photoshop, göra om fotografier av huset,
till de färger vi senare tänkt putsa huset med. Just denna kväll
tyckte han det var en bra idé att ta de korten. Jag var lite tveksam
med tanke på vädret, men ok, det går ju fort.
Vi cyklade iväg och Henrik började ta kort på framsidan. När vi så kom
till baksidan av huset, såg jag till min förskräckelse
att det stod möbler på altanen. Huset skulle ju vara obebott!
Till saken hör att vi skrivit på köpekontraktet och skickat
till säljarna för påskrift, vilket innebar att affären
inte var riktigt avslutad.
När jag tittade lite närmare, såg jag dock att möblerna
kom från lägenheten... Och där stod champangeglas uppdukade
på vitt linne... Fick snabbt en syrlig påminnelse om att idag
var det minsann exakt två år sedan vi allra först blev
presenterade för varandra. Skamsen konstaterade jag att jag glömt
bort.
Men blev uppbjuden på altanen och serverad champange och färska gubbar.
Varpå Henrik föll på knä, samtidigt som han uttryckte
en stor kärleksförklaring och undrade om jag skulle kunna tänka
mig att gifta mig med honom. Svaret på den frågan behövde
jag inte fundera på länge. Med ett ganska darrigt "ja"
och tårfyllda ögon fick jag sedan också en helt underbart
vacker förlovningsring.
När vi sedan satt där på altanen, under äppelträden,
och drack champange och myste, blev jag plötsligt full i skratt.
Henrik tyckte nog det var lite besynnerligt i ett sådant ögonblick.
"Tänk om vi av nån anledning inte får huset. Då
har vi förlovat oss på en tomt som inte blir vår. Sen
kan vi cykla förbi utanför huset med våra barn och peka
och förklara, att där förlovade minsann mamma och pappa
sig, men vi har aldrig bott där..."
Men nu är huset alldeles vårt och vi kan säga till våra
barn att vi förlovade oss på vår altan.
Och jag som trodde frieriet skulle komma i Frankrike... |